Tankar om två av föreläsningarna...

Det talas mycket om vägar här i bloggen... Prof Stephen Heppell (media, pedagogik) talad också om en sorts väg. Hans rubrik var ”Get in the way of learning as little as possible”. En uppmaning till oss vuxna, pedagoger, föräldrar att visa vägen, jämna vägen och sedan hålla oss ur vägen när ungdomarna drar på gasen i sitt lärande... ja, kanske är vi där och bromsar lite när vi själva blir osäkra och inte riktigt känner igen oss. Då gäller det att ha tillit till barnen och ungdomarna och deras vilja att lära.

Han redovisade också forskning om bra lärerfarenheter. Vad är gemensamt för de goda lärtillfällen som de intervjuade berättade om?

Att faktiskt göra något (från konsument till producent), att göra det tillsammans med andra, att få stöd, att få dela med sig, att jag märker att jag lär mig, att det är lite svårt, att jag växer som person och att någon visar engagemang för uppgiften ….

Jag tänker att It är det redskap som kan användas för alla dessa punkter! Vilken tur :-) Men som Heppell också säger: ”It is necessery but not enough to give them a computer...”

Prof David Buckingham avslutade ju hela seminarieserien med en skarp kritik av skolans icke-digitalisering. A history of failed promises, teachers resist and then they are blamed. Schoolcumputer – oversold and underused. Men trots att skolan inte tagit till sig den nya tekniken lever barn idag digitala barndomar. En avgrund har öppnat sig mellan denna digitala barndom och skolan. Han varnade för edu-tainment som ett sätt att nå ungdomarna. Efter denna tuffa avhyvling av skolornas tafatta It-satsningar (som dessutom levererades med distinkt akademisk brittisk säkerhet) föreslog han en väg framåt. Hur ska skolan kunna ta initiativet igen? Jo, genom att utveckla elevernas critical and creative digital media literacy.

Begreppet literacy innefattar att med öppna men kritiska sinnen ta del av media, att kunna vara kreativ med media, att ha djup läsförståelse men också kulturell kompetens, att kunna läsa mellan raderna och tolka världen omkring sig. Att utveckla denna kompetens hos barn och ungdomar är ett av skolans viktigaste uppdrag enligt Buckingham.

Jag tänker att detta är den GPS (förr hade man väl sagt karta och kompass!) som eleverna behöver när vi skickar iväg dem längs vägen...

Det finns inget motsatsförhållande mellan pedagogik och teknik (om vi inte själva skapar det!) utan symbios - ömsesidigt beroende. Många har redan skrivit om detta i bloggen. Det ena kan inte ersätta det andra... men det andra kan inte heller ersätta det ena!

Tekniken utmanar idag pedagogiken:

History will judge us, they had these tools... what did they do with them?

Det blir nästan skrämmande att allt är möjligt. Vi behöver varandra mer än någonsin. Vi kan ge varandra mod att hålla oss ur vägen för lärandet. Att våga starta projekt som vi inte kan allt om själva! Att be om hjälp och att hjälpa andra. Det finns stort hopp i detta! Se bara på oss som nu bloggar för första gången...

Ann-Charlotte Rundström